Jag är en helt vanlig tjej, antar jag, med ganska mycket bollar i luften. Detta har jag alltid haft och kommer förmodligen alltid att ha. Jag trivs helt enkelt inte med att ha lite att göra. 

Jag har sedan jag var fyra år gammal spelat fotboll. Detta har präglat mitt liv något enormt. Nu har hela grejen med ”fotboll är mitt liv” släppt något, men för några år sen var jag extrem. Kunde vara tjurig en hel kväll för att en träning gått dåligt och hade extrem koll på vad alla lag i hela serien hade för poäng och hur det gick i vilka matcher. Jag kanske till och med var jobbig? –Var jag det?

Hur som helst. Fotbollsintresset som alltid funnits där fick mig även att få upp ögonen för andra sporter. Främst då sporter som mina vänner höll på med. Till exempel hockey, som Fidde, Jeppe och grabbarna spelade, eller bandy, som vid den tiden Lollo, Pillan, Emma och Sudden spelade. Jag satte mig ganska fort in även i dessa sporter och blev något av en sportfåne. Jag visste allt. Och lite till. (Detta alltså som typ tolvåring.)
Efter tiden på Handskerydsskolan i samma klass som Fredrik och Jesper och i parallellklass med Lisa som jag umgicks konstant med de tre-fyra sista åren på den skolan så bar det av till Prolympia.

Sjuan på en helt ny skola. Helt ny, i den benämningen att den var alldeles nystartad när vi började där. Där skaffade vi oss ytterligare erfarenheter av livet och en gnutta envishet extra. Det blir nämligen lätt så, när åtta extremt tävlingsinriktade tjejer (eller ja, i alla fall sju av oss var det) går i samma klass som typ 15 ännu mer tävlingsinriktade killar, på en idrottsskola där idrottslektionerna alltid var på liv och död. Inte alltid lätt att vara 1,62 lång och gå i samma klass som (på den tiden) hockeyspelande giganter som Kristian Frisk och Viktor Fransson. Det gör en del för det där med envisheten. Som sagt.

Skolavslutningen i nian. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv tror jag inte. Jag var otröstlig. Min klass och våra underbara lärare var de bästa som fanns, och därmed basta.

Ettan började jag på Brinellgymnasiets naturvetenskapsprogram. I en ny klass, med alldeles för många nya ansikten. Hälften av dessa ansikten hade som mål att bli läkare. Detta betydde att de skulle ha MVG i alla ämnen, och det var kanske inte riktigt mitt mål när jag valde att gå just NV.
Efter tre vilsna veckor och mitt livs första IG på ett prov så valde jag att byta linje till mitt andrahandsval, Barn och Fritid. Jag hamnade där i en rolig klass som jag tyckte väldigt mycket om. En jämförelse med denna klass och Prolle-klassen vägrar jag dock att göra. Alldeles för stora skillnader.
Problemen där dök inte upp förrän till jul, då de individuella valen skulle göras. Det visade sig att jag inte kunde välja till vissa ämnen som jag väldigt gärna ville välja till, då detta på något sätt inte skulle fungera med schemat jag då hade. Jag tog då, tidigt, beslutet att börja om ettan.
För att göra en lång historia kort, Teknikprogrammet passade mig ypperligt. Bred linje, ingen som pluggar ihjäl sig, enligt vad jag hört från vänner och bekanta. Jag valde alltså inte att gå teknik för att jag hade någon slags dröm om att bli ingenjör eller något, utan helt enkelt för att jag ville kunna bli i stort sett vad jag ville utan att behöva läsa till massa ämnen efter gymnasiet.
Där, fast nästan två och ett halvt år senare är jag idag. Jag går tredje året. Det är mindre än 200 dagar kvar till studenten. Och jag har ingen aning om vad jag ska eller vill göra efter. Det ska jag ta reda på. Snart.

Jag spelar fortfarande fotboll och är fortfarande en äkta sportfåne, med undantaget att jag inte vet det där om ”lite till” nu för tiden. Det har jag nämligen inte tid med.

Förresten. Jag heter Josephine Jansson. Jag är 19 år om fyra dagar. Kalla mig Jossan om ni vill vara säkra på att jag lyssnar.